Wait for it.... wait for it...!

Jag har en bild på nåt roligt i mobilen, jag ska bra hitta sladden... och orka plugga in den i datorn...

Läsvärt

(Saxat från Dagen.se)

Brist på reflektion, Deminger
Publicerad: 2012-02-08 03:00

Bär frikyrkligheten? Frågad ställdes av Sigfrid Deminger i Dagen den 3 februari. Jag vill svara både ja och nej. Jag gick ur Svenska kyrkan 2005 samtidigt som jag fortsatte att regelbundet fira mässa i Svenska Kyrkan. Ofta var det bara jag (!) och prästen närvarande. Mässans böner närde min tro. Jag lärde mig att uppskatta den vördnad och det teologiska djup som mässan uttrycker. Men min kärlek till den liturgiska formen är inte skäl nog att byta kyrkotillhörighet. I dag är jag pastor inom Evangeliska frikyrkan och har efter mycket kamp lärt mig att vara stolt över min baptistiska tradition.

Bär frikyrkligheten? Ja, dess missionsiver bär evangeliet till nya människor, i Sverige och i världen. Visserligen håller denna missionsiver på att dö ut, men än lever den kvar. Jag är stolt över de missionärer som vi som församling sänt ut, ingen skulle finansiera deras löner om inte Evangeliska Frikyrkan fanns. Jag gläds över att vanliga svenskar finner en tro genom Alphakurser, men jag sörjer samtidigt över att våra medlemmar inte vill, kan eller vågar bjuda med sina vänner.

För det andra har frikyrkan en vardagsgemenskap som bär ensamma människor genom livet och konfronterar individualisten i oss. Innebandyn och alla dessa lekar kan vi vara utan - men kaffet och städningen formar lärjungar. Utan frikyrkans arbetsgemenskaper och hemgrupper går det inte att praktisera den undervisning som kretsar kring ordet "varandra" i Paulus brev. Visserligen kostar ett sådant liv tid och kraft, därför väljer många ett församlingsliv som bara består av gudstjänstbesök, men då går något väsentligt förlorat.

Samtidigt kan jag förstå alla dem som efter livskriser inte längre orkar besöka den frikyrkliga gudstjänsten. När sjukdom och sorg drabbar samtidigt som helandet uteblir bär inte de frikyrkliga sångerna på samma sätt som mässans böner. Frikyrkan saknar en teologi för delaktigheten i Kristi lidande, en självklar del av det kristna livet enligt Paulus.

Frikyrkans nutida sånger bär inte heller genom tider av andlig öknen. De flesta själasörjare vet att varje kristen någon gång leds in i öknen för att prövas av Gud. Då kallnar känslolivet samtidigt som hunger efter Guds närvaro stärks och renas. Att under en sådan period tvingas sjunga sång efter sång om hur mycket jag "älskar" Jesus kan bli för outhärdligt. Det är inget fel på innerligheten i dessa sånger, det har varit frikyrkans charm och styrka, men vi måste också lära oss att lovsjunga utifrån teologiska sanningar, inte bara utifrån subjektiva känslor.     

Min längtan efter vördnad och helighet kommer inte få mig att lämna den kyrka som avskiljt mig att vara dess herde och lärare. Jag vill lära dem vad det innebär att vara en baptistisk församling, där vi bygger kyrka kring det i frihet avlagda löftet att vara Kristus trogen, kring idén om församlingen som en kropp med flera verksamma delar och kring viljan att fira nattvard ofta. (Baptister har traditionellt firat nattvard oftare än sina protestantiska syskon, en gång i månaden tillskillnad från en gång per år i Svenska Kyrkan.)

Har förutsättningarna i Sverige förändrats så mycket att frikyrkan inte längre äger något existensberättigande? Möjligen är dess kultur inte längre attraktiv. Möjlighen är dess föreningsstruktur inte längre funktionell. Men om det fortfarande finns skäl i skriften för en baptistisk församlingssyn då äger frikyrkan fortfarande ett existensberättigande, Att Deminger inte ens ställer den frågan är beklämmande. De argument han tar upp i sin artikel är alla av pragmatisk art, därmed gör han sig skyldig till samma typ av historielöshet och brist på reflektion som han anklagar nutida svensk frikyrklighet för.

Det är inte bara svensk frikyrka som befinner sig i en kris, även Svenska kyrkan är hårt ansatt av den inre sekulariseringen. Låt oss be att vår materiella rikedom inte kväver det Ord som Fadern sått ut, utan att vi vågar leva i överlåtelse till Kristus och varandra.

Eleonore Gustafsson,
pastor i Ryttargårdskyrkan, Linköping

Spektakelfestival

Sean Banan - Att sjunga om tarmtömning på bästa sändningstid, jag vet inte..? Sverige kanske kan bli det där bidraget som hela europa skrattar åt utan att förstå något.

Abalone Dots - Det lät så bra i presentationen men oh vad besviken jag blev, är det inte lite tveksamt att spela amerikansk musik och sjunga på svenska?

The Moniker - Ren o skär skit!

Afrodite - Been there, done that, jag börjar i alla fall tröttna.

Dead By April - Jag hade så höga förhoppningar på detta bidrag, de som brukar vara så bra, men här tycker jag inte alls att de får ihop låten, det känns mest som en dålig mashup av två helt olika låtar.

Marie Serneholt - Den där guldiga kroppsstrumpan, vi har redan sett den i bra mycket bättre tappning på Agnes! Är det inte lite pinsamt att härmas och inte ens göra det bättre?

Torsten Flink - Ja, vad ska man säga, jag lämnas mållös.

Loreen - Lyckades med det som de flesta bidrag inte gör förra åter att få till en hit som faktiskt spelades efter spektaklet äntligen var över, ska hon nå längre iår med nästa hit?

Programledarnas sång - Det är så dåligt och pk(?) att man vill spy e smulu!